”Kanske med nästa post!”
BERÄTTELSE.
För den, hvars hjerta under vandringar lika den känslofulla
Sterns, blifvit sjukt i striden mot en kall och egoistisk tid,
och innan det blifvit försonadt med tron på en försyn, är i
sanning en resa ingen läkedom. Jag har dagligen under mina
resor i utlandet erfarit sanningen häraf; och mitt olycksaliga
sinne, som jag rest ut att härda mot sin känslighet, lär icke
kunna vänjas af från sin vana, att lida med hvarje olyckligt
offer för menniskornas oförrätter och bedräglighet, och får
dagligen nya sår. Dock afundas jag ingalunda denna verldens
stora, som åka i så höga förgyllda vagnar, att de icke
behöfva märka Nöden, som går samma väg i trasor till fots.
Järnvägarne synas mig förträffligen egnade att behaga vår
njutningslystna tid: — på dem kunna Furstarne, som nu med sina
resor genomkorsa alla länder, förflytta sig uti en blink från
borg till borg, från hufvudstad till hufvudstad, utan att
störas af den besvärliga klagan, som suckar emellan dem.
Äfven mig har man drifvit ut i verlden, från mitt lugna
Carlshamn, och dess för mig så dyrbara kyrkogård, att jag skulle
njuta, och glömma min sorg; dock reser jag ingalunda för
att glömma, att jag är menniska och har bröder.
Sedan jag ett år kringirrat i Rehnländerna, har jag stadnat i den lilla staden W—, der jag beslutat tillbringa det återstående af sommaren; emedan denna ort liknar min hemstrand, med sin sköna begrafningsplats; och har inom några
