Sida:Nordstjernan1846.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

Oss var det som en fläkt af Herrans Anda
Med Helgonfrid fyllt templet denna dag,
Och som vi hört en himmelsk röst sig blanda
Uti vår sång: om Fadrens välbehag,
Och på ditt hufvud helgonkronan sett
Den Dygd och Oskuld himlens Brud beredt.

Lik dalens Lilja, länge du försköne
Vår Konungs borg och Sveas stolthet var, —
O! Oscars dotter! — Himmelen belöne
Den hulda hand, som Liljan vårdat har.
O Svea! Himlens nåd med dig är stor;
I kungaborgen Herrans fruktan bor.

Men fort på berget nådens timmar fara,
Hos Herren uti Hans förklaringsstund; —
Vi måste ned, fast der var ”godt att vara”,
Ty pröfvas måste religionens grund.
Den pröfning väntar alla — väntar Dig,
Ty törnen växa ock på kungars stig.

Må verldens otro då från Dig ej rycka
Det stöd, som Religionens Engel ger.
Du hittills blygsamt bar din barndomslycka;
Härefter, lär försaka; det är mer;
Ty Hoppet ler i Tålamodets tår
Och kärlek gerna nära korset står.

Erinras visst ditt hjerta ej behöfver,
Den kärlekslära, Himlens Sände gaf;
Välsignelsernas rosor växa öfver
Den ädle sanne menskovännens graf.
Var stor — i visad kärlek mot de små;
Ty deras Vän i himlen vill det så!