Sida:Nordstjernan1846.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

27

jag hade så mycket guld att disponera, som dertill erfordrades, skulle jag åtminstone härefter vara honom nära; det förefaller mig alltid, som han ännu väntade mig.”

”En ungdomsvän har låtit begrafva honom på den nya begrafningsplatsen utantör staden, der man lika väl känner hans graf, som hans sorgliga öde. Och skulle, hvad hans brud nu anar, till smärta för hennes vänner, gå i fullbordan, skall jag, med hennes föräldrars bifall, uppfylla denna önskan.”

Då jag slutat dessa orden, tryckte hon med en svärmisk glädje min hand; men, utmattad af ansträngningen, förmådde hon icke mera tala, och som hon tycktes behöfva hvila, tog jag afsked och aflägsnade mig.




Några dagar derefter bevistade jag hennes begrafning i den lilla landtkyrkans chor, hvarifrån jag dagen efter med föräldrarnes samtycke förde den nu fordom sköna boning för en skön själ, till dess efterlängtade fristad. Der hvila de — icke mera af ödet åtskilde — vid hvarandras sida. Jag bad min vän, att han med nästa vår skulle plantera en ros och en lilja på hvardera grafven, och tänkte dervid på lilla Rosa i den fosterländska folkvisan: ”J vinnen väl, J vinnen väl både rosor och liljor.”

Men mig skola mina vänner icke mer kunna förmå att längre fara verlden omkring och öfvergifva den enda torfva, som är mig kär — min Mathildas graf. — Så gerna, som jag gråter på andras, må jag vattna min egen med mina tårar. Der sitter jag mången gång, när aftonstjernan uppgått öfver dalen, liksom jag väntade svar från henne på många, många frågor. Så väntar jag budskapet — och när jag återvänder, upprepar jag ofta för mig sjelf den olycklige vansinniges ord: ”Kanske med nästa post!



Ännu i många år efter dessa händelser, såg man i omgifningarne af Carlshamn en ung man, — än stilla vandrande på stranden, än sittande på kyrkogården vid en graf, som