Sida:Nordstjernan1846.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28

blott var utmärkt af en mossros och några hvita liljor, dem han sorgfälligt vårdade der. — Han var med omsorg klädd; alltid i sorgdrägt, och kallades deraf ”Den unga enklingen”; ehuru han aldrig hunnit närmare än tvenne dagar sin utsatta brölloppsdag. Då dog hans trolofvade brud, just i det stadium af deras kärlek, då med daguerreotypens sanning i en viss minut, den älskades bild intryckes för evigt i den älskandes bröst. Man hade vördnad för hans trogna sorg, och ingen hade hjerta att med sin nyfikenhet störa den. En betydlig förmögenhet, den han, såsom enda arftagaren i ett rikt handelshus, redan i sin barndom blifvit i besittning utaf, vårdade han med ordning, och använde den till välgörande ändamål; men en särdeles omsorg egnade han åt en förbättrad vård af olyckliga vansinniga. Det var ett sammanträffande med denne man i Köpenhamn, som gaf den ädle menniskovännen, Pehr Aron Borg, — en man, som med otacksamhet bemöttes af sin samtid, — första tanken på den räddningsanstalt för sådana olyckliga, han sedan grundlade och gaf det vackra namnet ”Fridhem”. — När tvenne sådana män, af desse få sanne och oskrymtade mermiskovänner, dem den gode Fadren i himmelen utsänder att bistå och trösta sina arflösa och lidande barn på jorden, sammanträffa, dragas de mägtigt af den inre själfrändskapen till hvarandra. Också hade Borg beslutat, att under sin resa till Portugal, besöka denna sin själsfrände; men han var då redan död. Bland hans efterlemnade papper sökte man förgäfves några närmare upplysningar om hans resor och lefnads-omständigheter. Blott de omnämnda brefven från hans reskamrat, hade man funnit qvar och på hans bord ett papper, hvarå han med knappt läsliga ord, tecknat följande:

”Jag är trött af tunga vandringsleden,
Grafvens ro begär mitt matta öga.
Slocknen fritt i stjernor öfver heden,
Morgon tändes redan i det höga;
Hur mitt hjertas blick dig möter gerna,
Evighetens hulda morgonstjerna!”