63
8.
Tala, tala tycktes alla.
Hvem har nu gett vett åt vinden,
Gett åt luften ledig tunga,
Röst och språk åt gårdens rönnar,
Och åt späda fågelskaran.
Förr, när från min bädd hvar morgon
Jag på löftets trappa trädde,
Visste vinden blott att smeka,
Rönnen blott att susa stilla,
Qvittra blott förstod hvar fågel.
Nu, när sist jag kom på gärden
Från mitt olyckssälla läger,
Tala, tala tycktes alla,
Vinden hviska: arma flicka!
Fläkten susa: fallna flicka!
Rönnan sucka: svikna flicka!
Svalan sjöng: hvar är din stolthet?
Sparfven: hvar är nu din glädje?
9.
Men min fågel märks dock icke.
Svanen speglas ren i sundet,
Knipans hvita vingar hvina,
Lärkan höres högt i höjden
Spofvens rop kring kärret rullar,
Våren samlar sina skaror,
Får sin fågelflock tillbaka,
Väntar dem med sol och värme,
Lockar dem med långa dagar.
