68
hvarjehanda små uppmärksamheter och Josephines oafbrutna betraktande läto förmoda, att ej blotta slumpen sörjt för plaseringen. Den nyss nämnde gamle herrn var, deremot, så stum, att mången trodde honom mållös; och han skulle, kanhända, hafva gjort än större uppseende genom sin ihärdiga tystnad, om icke en motbild till honom funnits, der de högljudande beundrarnes rad slutade.
— ”Hvilker oblid ödets skickelse måste vi tillskrifva Mamsell Josephines uteblifvande, ifrån vagnspartiet i dag?” — frågade en yngling, hvars daguerreotyp-bild kunnat tjena till planche i den elegantaste franska mode-journal.
— ”Ack, min bästa herr Hofjunkare” — svarade Mamsell Sara — ”hon har ännu ej blifvit vand vid brunnsdrickningen, utan får migrän nästan alla förmiddagar. Men säg mig, hvem är den sorgliga varelsen, som sitter — låt mig se — jo, den sjunde, ifrån er räknadt?”
— ”Jag har icke kommit mig före, att fråga efter den bedröfliga figurens namn ännu; men har hörts sägas, att det lär vara ett stycke magister.”
— ”Det kan man se på utanskriften. Likväl är det synd, att bokvurmeri skall utbleka ett så behagligt ansigte och krympa tillhopa en så manlig figur.”
— ”Åh ja, — karlen ser intet illa ut; mer han är död för samhällslifvet och: Laissez dormir les morts — Ni måtte väl aldrig, såsom ryktet förmäler, tänka på att lemna Medevi, förrän terminen gått till ända?
— ”Min bror har, i anledning af något inteckningskrångel, nödgats lägga sig till ännu en landtegendom och tar han permission ifrån riksdagen, för att bese sin nya acquisition, så torde vi få lof att vara honom till mötes.”
— ”Men det är ju alldeles befängdt, att afbryta brunnskuren för en så lumpen orsak och jag vädjar till Mamsell Josephine?”
— ”Jag har ännu ingen vilja.” Svarade flickan leende.
— ”Så har ni då åtminstone önskningsrättighet; och jag säger på förhand, att om ni gör mine till uppbrott i otid, så utbrister här en revolution.”
