69
— ”Jag ställer mig i spetsen för de missnöjda,” röt en
gigantisk löjtnant, i det han strök upp sina mustacher och
vände mot mamsellen icke mindre än sex stycken gnistrande
ögon; nemligen ett par naturliga, ett par af hvitt och ett par
af grönt glas. — ”För er, mina nådiga damer, hvarken är
eller kan det blifva något skäl till uppbrott, att Herr
Brukspatronen, af ren barmhertighet, köpt Blombergakulle.”
Vid detta namn var det liksom den unga, svartklädda herren fått en elektrisk stöt. Han rodnade, kastade en genomträngande blick på talaren och lät dem sedan flyga till Josephine. Men nästa minut såg han åter ned, på sin tallrik, och kinderna återfingo den vanliga blekheten.
II.
När måltiden slutat, gaf den gamle mannen sin arm åt Josephine och förde henne tvärs öfver gatan in uti brunnssalongen; der hon knappt hann taga plats, förrän hon gjordes nästan osynlig, medelst en tätt sammanpackad massa af karlryggar. Gubben satte sig på en stol, vid den ena sidodörren, och på dennas tröskel ställde sig den svartklädde, lutad mot posten. I detsamma inträdde en liten täck flicka, med en låda under armen.
— ”Var så goda och köp litet gjutgods från Finnspång, mitt nådiga herrskap” sade hon, under djup nigning.
Anmaningen åtlyddes villigt. Hela förrådet af bröstnålar, spännen, bokpressar o. d. blef snart uttömdt; så att ingenting mera fanns qvar, än en statûette af Napoleon, då den gamle Herren slutligen hann fram.
— ”Finner jag dig nu i en liten låda; du, som en gång ej fick rum i en hel verld?” mumlade han för sig sjelf. ”Hvad kostar den store kejsaren i fickformat?” —
— ”Det vet jag inte; men denna lilla jerngubben kostar två Riksdaler banco. Nå, akta sig, kära herre! Grip inte så hårdt om honom, hans lilla värja kan gå sönder och då kostar han ej mer än trettiosex skillingar, hvilket jag skulle förlora alldeles för mycket på.”
