hade hittills en bitter afund och ovilja egt rum. Men till- fället var högtidligt. Medvetandet att hafva utfört två ädla handlingar värmde Wrangels hjerta; och stridens förfärliga uppträden och hotande faror ingåfvo honom högre och ädlare tankar. Då han mötte Clodt, ilade han fram, omfamnade stjuf- brodern, bad med de ömmaste ord om förlåtelse för sin ford- na obetänksamhet, kanske orättvisa och bitterhet; bad, att de- ras fiendskap måtte förvandlas till en lika så stark vänskap och broderlig kärlek; bad med sådana ord och åtbörder, att alla närvarande rördes deraf; och det blodiga slagtfältet mellan tvänne på Hf och död kämpande brödrafolk, framtedde den betydelsefulla bilden af en hjertlig försoning mellan förut tvistande bröder.
Venstra flygelns andra strid.
Emellertid och på mycket kortare stund än vi berättat ofvanstående enskilda tilldragelser, hade danskarna åter upp- ställt sig i slagtordning på några höjder midt framför sven- skarna. På samma höjder uppförde de ock både sina egna och de tagna svenska kanonerna och började dermed beskjuta svenskarna. Dessa hade icke ett enda gröfre fältstycke att dermed besvara elden och skulle sålunda inom kort blifva för- störda eller fördrifna. Då började alla, så höga som låga att med en mun ropa och begära att få föras mot fienden. De ville heldre falla, tappert fäktande för fäderneslandet, än fegt nedskjutas bakom en jordvall eller nedhuggas under en skam- lig flykt. Generalerna lydde den allmänna rösten och beslöto anfallet. Det var inemot middagstiden. Svenskarnas nybil- dade slagtordning öfvergaf sin jordvall och störtade med för- tvillans tapperhet framåt mot fienden och dess dånande kano- ner. Striden blef långvarig och förfärlig. Den öfvergick snart till ett vildt handgemäng, der soldaterna med värja och mu- sköttkolf kämpade mot hvarandra. Svenskarnas härvarande högra flygel under Schönleben blef tillbakadrifven. På den venstra deremot kämpade Hans Wachtmeister och Per Hjerta med okufyeligt mod. Wachtmeister fick tre hästar under sig
