ett förfärligt blodbad. Pardon hade under den hårdnackade striden hitintills sällan blifvit begärd eller beviljad. Då nu holländarne började bedja det unga, svenska manskapet om förskoning, svarade dessa gäckande: matroser ha betalning för att slåss till sjös, men ej till lands. Ni förtjenen ingen nåd. Blodbadet fortgick på det förfärligaste. Ändtligen kommo Helmfeldt och konungen. Gif qvarter, gossar, för Guds skull gif qvarter! ropade Karl. Han lyckades sluta blodba- det, men försent. Af de 1300 matroserna återstodo endast 47 vid lifvet.
Solen var nu redan nedgången och dagen slut. Fienden, som dragit sig till Walkärra, hade lemnat den hittills omtvi- stade valplatsen och äfven tredje striden var slutad. Men öfver fältet lyste månan klart och vid dess sken börjades snart den
Fjerde striden.
Öfverstarna Bibau med danska fotgardet och Lewezau med sitt regemente jemte något rytteri hade med beundrans- värd ordning dragit sig tillbaka och fattat stånd på ett gärde, öster om Walkärra kyrka. Sedan svenskarna blifvit ordnade, beslöt Karl den elfte att fullända sin seger och angripa äfven denna lemning af danska hären. Så skedde. Striden började ånyo. I dess förvirring, ökad af skymningen, råkade konun- gen af misstag komma in i en dansk sqvadron. Lyckligtvis var han sjelf den förste, som märkte misstaget. Han höll god min, följde danskarna och talte deras språk, tills han kom så nära, att han kunde rida öfver till sina landsmän och i spetsen för dem ropa sitt svenska: gå på gossar! Det åter- stående danska rytteriet blef snart fördrifvet och vände sig nu en gång för alla till flygt samt tog vägen åt Landskrona.
Icke så de två danska fotregementerna under Bibau och Lewezau. Hela dagen igenom hade de fäktat med ogemen tapperhet. Bibau med danska fotgardet var den, som besegrat och nedhuggit den tappra Borckhusen och dess finska drago- ner. Lewezau hade under dagens lopp med egen hand dödat
