104
Yngling, dessa dagar för mig flytt,
Äfven jag var i Arkadien buren,
Äfven jag har kärleks välde lydt:
Blotta tanken gör mig ung på nytt,
Fast åt evig natt nu dömd och svuren.
Ceres’ sköna dotter var min brud,
Och min egen brud jag måst försaka.
Grymt hon bortslets af Tartarens Gud:
Fåfängt kallade med sorgsna ljud
Ömma moder, du ditt barn tillbaka[1].
Men öfver detta rof ditt våld ej evigt rår,
Tyrann, fast åt din magt mig ödet nu upplåter;
Se nymfen återföds i dagen hvarje år,
Då blommorna slå ut och älskas af hvar vår,
Och kallar hvarje gång på jorden glädjen åter.
Då yngling ock till dig hon glädjen återför
Den gamle lofvar det, om du blott trogen blifver,
Ty vanligt älskarns ed till gamla året hör,
Inför det nya år han tusen nya gör,
Som uti glömska sänks kanske förrn det förlider.
Men den, uppå hvars tro ej tidens välde rår,
Han prisas utaf oss, de gångna år. Vi skaka
Hvarann vid knotig hand, då han sin önskan når.
- ↑ Har afseende på fabeln om Pluto och Proserpina. Hon var Ceres’
dotter. Men under lek med sina nymfer röfvades hon en gång af
Pluto, som gjorde henne till sin gemål och underjordens drottning.
— Ceres klagade för Jupiter, som dömde att hon hälften af året
skulle vara i underjorden och den andra hälften hos sin mor i
dagen. Fabeln uttyddes på växternas underbara lif, hvilkas efter
utseende döda frö, efter att öfver vinter ha legat i jorden, hvarje
vår uppblomstrar i ny skönhet.
