Den här sidan har korrekturlästs
105
Och längst till polens natt och djupets kalla vrår
En glädjestrimma far i kulna bröst tillbaka.
Minns det, när jorden ler i solens milda glans,
Och himlens klara blå ur vågens djup ses blicka,
Och bäcken störtar yr från klippans spets i dans,
Och våren smyckar sig i tusen blommors krans,
Tänk på den gamle då — Du återser din flicka.
Tolf slog klockan — Gubben tog min hand.
Is var handen. — Blott en suck jag hörde:
Jag såg upp — men han var i de mörka land;
Högt på himlen stod ett norrsken uti brand,
Och en kulen flägt till sängs mig körde.
