Sida:Nordstjernan1847.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

106



Förgät ej mig.


Hör du i qvällens ro sig smyga
En susning genom aspens topp,
Och känner dina tankar flyga
Mot målet af din längtans lopp.
Det är min röst, som kallar dig:
Förgät ej mig!
 
Ser du på kullen blommor blyga
Bland daggens tårar tindra opp,
Låt deras blåa blick betyga
Hvad än i grafven är mitt hopp.
Det är min blick, som beder dig:
Förgät ej mig!