110
Ack, den solbrända fot vet ej af någon sko,
medan sommaren eldar så hett;
dock — den lilla, hon minns icke ormarnas bo
och de giftiga getingars bett;
men med aftonens lopp
väckes ångesten opp.
Uti torpet vid sjön, dit ej vägen är kort,
sitter stjufmor vid spiseln och svär
öfver ”ungen”, som skickats till herrgården bort,
för att byta sig mjöl emot bär.
Men i grafvens förvar
har den lilla sin far.
Se, hur flitigt hon böjer och böjer sin rygg,
men om kinden hon blifvit så blek,
och med tårade ögonen blickar hon skygg
uppå blixtarnes börjande lek.
”Ack, hvad skäppan är stor,
och jag törs ej till mor!”
Tyst, det tjuter så hemskt der i klyftornas hop!
Är det vargen, som väcks ur sin ro?
Nej, det tystnar på nytt. — Hör! ett klagande rop!
Är det ugglan, som lemnar sitt bo?
Se, der gnistra med hot
två små glödande kLot.
Och den lilla med ångst flyger bort, lik en hind,
som i sidan bär jägarens lod.
Se det gullgula hår, hur det fladdrar om kind,
och små fötterna färgas med blod.
Men det går dock med fart;
der syns herrgården snart.
