111
Och hon bultar så tyst och med darrande hand
uppå köksdörren. ”Nej, gå din väg!
Vi ha här mycket mera än hafvet har sand,
fort din bytinge, går du din väg!”
Dörren stänges så hårdt.
Ack, det slaget var svårt!
Se’n hon gråtit en stund, bär det af uti språng
öfver ormande stigen i skog.
Ack, derborta vid ån, fastän vägen är lång,
bor ju prosten med mjölsäckar nog.
Men prostinnan hon har
höga herrgårdens svar.
Se den lilla, hur blek ifrån port och till port
hon med skäppan så bedjande flyr,
men den spädlilla hand, ack, den höres ej stort,
om den bultar, när thordönet gnyr,
och när strömmande skyn
döfvar folket i byn.
Uti villande skog springer flickan igen
genom bäckar af flödande regn.
Ack, på jorden hon har ingen endaste vän,
men hon litar på himmelens hägn,
och hon minnes så kärt
alla böner hon lärt.
”Om din nästa är hård” — sade fadren ibland —
”höj dock aldrig din knotande röst,
för hvar plåga på jord du i himmelens land
flyttas närmare Frälsarens bröst.”
Och hon torkar så glad
heta tårarnas bad.
