112
Då klyfs molnen itu af ett ljungande sken,
och det skälfver i mark och i stam,
men den lilla hon dignar på knä vid en sten,
ty en varg flög bland buskarna fram.
Hennes skäppa så full,
Ack, den ligger omkull.
Men vid stranden af ån synes flickan som död,
hjertat vill liksom bulta sig ut;
och hon ligger så tyst, till dess morgonens glöd
gör på ängslande plågorna slut;
men hon smyger sig då
ned till vattnet på tå.
Och hon badar den blödande foten vid strand,
och begråter sin skäppa så full;
se, då lemnar en trupp utaf fjärilar land,
den vill dansa i morgonens gull.
En är liten och späd,
men han följer dock med.
Men i dansen till slut blir den minsta så svag
och de andra de svinga sig opp;
snart han faller i ån, fast med vingarnes slag
han vill lifva sitt sjunkande hopp.
Men den lilla hon ser
på den kämpande ner.
Och hon räcker den arme ett gungande spö,
hennes hjerta det klappar så ömt;
under ifvern att icke en fjäril må dö,
har hon slippriga stranden förglömt,
har hon glömt hur de grymma mot henne nyss gjort,
då hon bedjande sprang ifrån port och till port;
