114
"Tvenne kloke och två dårar"
Stjernbeprydd och stolt i hågen,
gick en dag en furstes gunstling
vid sin sköna fästmös sida,
för att — mätt på andra nöjen —
stadens dårhushjon besöka.
”Ingen stjernbesållad himmel,”
— så den hulda damen suckar —
”tjusar mer din fästmös öga
än ditt bröst, af stjernor smyckadt.
Ack, hur ljuft engång att skåda
detta bröst af idel ordnar,
liksom af ett harnesk, skyddadt.
Ja, framåt, framåt, min älskling,
din Valkyria följer dig.”
Och det unga paret vandrar
leende kring dårhusgården,
der i solens milda skimmer
många dårar göra krumsprång,
som på ängarna en fåle.
Men på gården står en stege;
solen tecknar öfver marken
skuggan från hvarenda pinne,
och på dessa skuggor klättrar
trött och flämtande en dåre,
griper djupt med magra handen
ned i mullen kring hvar pinne,
hvilar, pustar, jubelskriker
