Sida:Nordstjernan1847.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

115

när han hunnit högsta punkten,
men nu hissnande han ropar
efter hjelp att återvända,
tilldess ställets gamla doctor
leder dåren helt försigtigt
ned på samma väg han kommit.

”Säg mig” — frågar nu vår hofman,
skrattande åt promenaden —
”Säg mig, hvarför så den galne
kryper löjligt öfver marken,
klättrande på stegens skugga?”
”Ädle herre!” — svarar doctorn
”dårens galenskap begynner
alltid så vid hvarje solsken,
och den skuggbild så han älskar
kallar han för — lyckans trappa.”

Mörk i hågen promenerar
åter några steg vår hofman,
men hans följeslagarinna
hviskar ömt: ”Jag tror din panna
mörknar för en galnings pladder.”
Och den sköna fästmön blickar
leende emot sin älskling,
och hon ordnar sina smycken,
sina välluktrika lockar
och sin granna drägt, behagsjukt
mysande med rosenmunnen,
medan hon en flicka spörjer:
”Stackars barn, du är så vacker,
hvarför stympar du med saxen
grymt så der de sköna lockar?
Hvarför svärtar du barbariskt
dina fina friska kinder?
Hvarför sliter du din täcka,
hvita klädning så i stycken?”


8*