119
Vattu- Nisse. (En Brunnshistoria.)
En Tragiker beslöt engång,
att vid en brunn sin lycka pröfva.
Som danssalongen var för trång,
så valde han en stor balkong,
att der sin ädla konst få öfva;
och bänkar sattes här och hvar
emellan tveune djupa diken
ut' på en ängsplan, — och publiken
nyfiket sina platser tar.
Nu fanns bland brunnens inventarier
en gammal mångvis embetsman.
Och — utan långa kommentarier —
han hette Vattu-Nisse, han.
Hans hufvud, trindt som en potatis,
en rödbetsnäsa bar som tecken,
att helsovattnet gaf han necken,
ty sådan dryck den fick han gratis.
Och rörande hans toilett
var den rätt hygglig på sitt sätt,
ett enda fel han hade blott,
han var en smula sans culott.
För öfrigt lät han stolt sig kalla
för alla gästers ”allt i alla.”
Mer styf än en af Englands Lorder
tar nu vår Vattu-Nisse order.
”Spektakelmakarn kan befalla!
ty jag är allas allt i alla.”
