En söndagsqväll på Djurgårdsslätten.
Skön är qvällen. Aftonsolens klara
bröllopsfackla brinner öfver jord.
Broder, kom! till Djurgården vi fara,
tag ditt goda lynne med ombord.
Hör hvad sorl och stimm utaf de glada
stadens barn, som stiga der i land,
der som Necken frustande syns bada
sina svarta sidor invid strand.
Öfverallt hvad glädje och hvad gamman!
Ej en myrstack har så rörligt lif.
Hör på Turken der, som ringer samman
sin publik ifrån ett positif.
Arm i arm gå der två såta vänner,
blickarna förbytta hos hvarann;
himmel, hjelp! ty älskaren nu ränner
blindt emot en rusig timmerman.
Der en elegant, som lemnat disken.
Gula handsken, sprängd af svullen hand,
frackens skjört han svänger, liksom fisken
brukar svänga på sin stjert ibland.
Der en ann” i stora blå syrtuten
och galoscher, fastän marken bränns,
han med rottingkäppen, som så sluten
och högtidlig går dit näsan vänds.
