Sida:Nordstjernan1847.djvu/141

Hatten prydd med messingsknut på bandet,
och i västen fästad en tulpan.
Säkert en f. d. sprätt på landet,
husdräng nu hos herrskapet i stan.

Der en borgerlig familjefader,
Hvilken svärm utaf hans yra små!
Mormor ordnar dem i täta rader,
lär högtidligt herrskapet att gå.

Mamma stryker slät den skrumpna kragen,
knäpper västen sirligt hål för hål,
skakar dammet bort från tröj-uppslagen,
fäster halsdukssnibben med en nål.

Äldsta syster, gammal, verldserfaren —
säkert nyss hon fyllt sitt sjunde år —
bannar lilla bror, ty den barbaren
med sin käpp på nosen moppe slår.

Husets piga sist med stora korgen,
full med skinka, kokta ägg och smör?
går och sneglar, tårögd liksom sorgen,
på en styrman, trolös kurtisör.

Han, som der med silkesduken flaggar,
blanka hatten på treqvart bakut.
Öfverallt, hvarthän den djerfve vaggar,
sköna ögon honom ge salut.

Än korpralen då vid ”Andra gardet,”
rak och ståtlig som en furustam?
Segervan han vet nog hur han har det,
blott majorens Lotta hinner fram.

Der en herre! Frack i alla väder,
stöfveln hjelpt med nål och tråd hvar qväll;