Hoppa till innehållet

Sida:Nordstjernan1847.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

10

Charles Darling, ”sitt tidehvarfs hjelte och sina fienders skräck!””

”Så är det!”

”Men kusin, skulle ni, med ert ostadiga sinnelag, äfven veta att värdera och lyckliggöra en sådan qvinna, om en sådan qvinna verkligen funnes till på denna gamla förslitna planet!”

Baronen räckte stillatigande sin hand åt sin kusin, och ett af dessa vackra, på en gång varma och melankoliska leenden spelade för ett ögonblick på hans ansigte. Allt trotts, var borta och någonting obeskrifligen vekt och ömt, som syntes fremmande för hans väsen i öfrigt, hade intagit hånets och trottsighetens ställe. Det var en af dessa skiftningar i lynnet som alltid infunno sig plötsligt och öfvergående, men hvaraf intrycket stod segrande qvar hos dem som en gång sett det.

Man säger, och det med rätta, att menniskan har tvänne naturer, en ond och en god. Liksom hennes utseende skiftar i fult ock vackert, hennes sinne i dur och moll, så skiftar ock hennes vilja eller karakter mellan godt och ondt. Hos en är det goda, hos en annan det onda öfvervägande; aldrig förefinnes den ena eller andra naturen fullkomligen oblandad. Ingen är fullt god, ingen fullt ond; det förra vore en Gud, det sednare — satan!




ANDRA KAPITLET.


Adskild fra Tiden
Jeg nu — som da jeg var liden —
Forbauset stirrer;
Og Tanken sig gierne forvirrer
I Oldtidstaage.
"
 OEHLENSCHLÄGER.


På det vackra hemanet Lindholmen i Glimsta socken var man nu sysselsatt med höbergningen. Den lilla gårdsplanen var, efter ortens sed, nästan helt och hållet kringbyggd.