11
Boningshuset utgjorde ena sidan, visthusbyggnaden den andra, drängstugan den tredje samt stallen, med tillhörande skulle, den fjerde. Det ena hölasset efter det andra afvältades och upphissades, Arbetarne språkade tappert under det de transporterade det ångande höet öfver sina hufvuden, man efter man, från dörren uppåt en stege, till skullen, der det lades i vinterqvarter, Det var temligen sent och läderlapparna fladdrade fram och åter tätt förbi arbetarnes näsor. Karlarne hade, i anseende till det uthålliga dagsverket, förplägat sig något för mycket. Som ängen, hvarifrån höet hemtades, var temligen aflägsen, dröjde det en stund mellan hvarje lass, så att de hemmavarande hade en rastetid af en qvarts timma eller så, allt emellanåt, hvilken användes till muntert samspråk, sång och glam, Lill-Måns, som varit och ”exerat på gälet” samma vår, och som ännu bibehöll en brun sadel tvers öfver näsa och kinder till minne af de utståndna strapasjerna i solskenet, samt dessutom i anledning af sin militärvärdighet alltid stack en ringblomma i mössan till heder och åminnelse, förde i synnerhet ordet. Äfven han var litet ”beskänkter” och led mycken smälek af fruntimren för sina många villosteg i det snärjande höet. Det föll sig äfven så, att han mer än en gång stod på hufvud i höfånget som han skulle lemna från sig till närmaste man.
”Gå du dina färde, Måns,” sade en af flickorna, ”du är bara till hinders.”
”Ja, kanske jag skulle gå in och hjelpa er andra litet, det går så fumligt för er!” svarade Lill-Måns illparigt.
”Jo, du är så liker, din fnasker!”
”Se så, undan med er, annars häfver jag upp er allesamman på skullen!” ropade Lill-Måns morskt, och i det han försökte att taga några raska steg framåt, men presenterade straxt derpå sina sviksamma gångredskap i omvänd ställning. Det sednast ankomna lasset var nu upphissadt, och en af förutnämnda fristunder hade inträdt. Flickorna satte sig der och hvar på trappor och trösklar och Lill-Måns ställde sig midt på gården och sjöng tjenarens visa:
