13
”Ja, lyckelig den ongdom som slipper till att tjena
Utan får vara hemma hos sin fader och sin mor.
Men jag som en slaf,
Får släpa alla dar
Till slut får jag knappt lönen som utlofvad var.”
och nu sjöng Måns så det rungade i loftet.
Åter ett lass hö körde in på gården och allesamman gingo till sitt arbete.
”Hör du Måns,” sade en af flickorna skälmaktigt — då de efter slutadt göromål åter slogo sig till ro utanför stalldörren — ”tala om för oss huru du hade det på gälet i vårasse!”
”Ja, dä’ va’ sangtilt ska’ jag säga. En half sill hvar tredje dag till frukost — med tre förmiddagsmarscher till, så blef det sofvel som heter duga! En half jumfru bränvin — derföre va’ vi aldrig fulla — halfva sillar behöfver icke annat än halfva jumfrur, förstår ni . . . fulla jumfrur finns det nog i Stockholm, förstår ni . . .”
”Nä, men du exerade väl som en full . . . hel karl ville jag säga?”
”Dä’ ä’ du seker på! de andra pojkarna va’ så dumma som kålstockar . . . de va’ inte kroppar till att lägga gevärsklunsarne på rak arm . . . så här . . . fastän löjtnanten drog dem i både öron och näsa och slog dem med laddstocken så att den nöp dem ända ned i slaksida’ ... och ändå kunde de inte begripa’t, de dumlingarna!”
”Men du begrep’et, Måns!”
”Du ä’ seker . . . lät mig se ... första dagen . . . nej, va’ dä’ första dagen? lät mig se, så att jag inte ljuger . . . nej andra dagen va’ dä’ . . . Vi stodo der uppställde i parat efter exerseringsreglimäntet, liksom jag ville stå så här nu ... Då ropte kaftenen på löjtnanten som stod der på backen och exerade och exerade ... ”Hocken ä’ den likaste pojken vid denna plu... plu... pultronafdelningen?” sa’ kaften... ”Hocken som ä’ den likaste, herr kaften?” svarte löjtnanten, ”jo, dä’ ska’ jag säga herr käften, upprektigt ... dä’ ä’ ’efveln i min själ den daringen!” och då fick jag stiga fram och exera igenom alla tempera både fram- och baklänges.”
