12
— —”Jag som ett lam,
I fremmande land,
Bland ulfvar och björnar får taga mig fram.”
Men som gården var kullrig, och Måns alldeles fristående, hvälfde han oupphörligen om konsepterna, så att det icke var honom möjligt finna början, mindre slutet af visan. Flickorna försökte hjelpa honom på tråden:
”Jag är som en blomma i oskuld upprunnen,
Som uti ogräset ännu står qvar.”
”Hva’ . . . hva’ sägen J för slag? . . . det är orätt, pin blankt orätt!”
— —”Jag som ett lam,
I fremmande land,
Bland ulfvar och räfvar får taga mig fram ...”
”den som bara kunde vara go’ te’ att komma på början!”
Flickarna började åt honom igen:
”Jag är som en blomma i oskuld upprunnen ...”
”Oskuld? ... nej dä’ ä’ du seker för,” afbröt Måns förtretad. Han hade nu gått fram till stugan och tagit posto vid stenmuren, mot hvilken han stödde sin skuldra, och sålunda vann en säkrare position. Han gnolade litet för sig sjelf, knäppte med tummen och pekfingret i vädret, såsom om han nu funnit knuten och började igen:
”Jag som ett land
Får taga mig lam
Bland fremmande Ulfvar och Bäfrar ...”
”Och björnar, Måns!” ropade flickorna skrattande,
”Nå så börja då, era slamsor, sen hjelper jag er, dä’ ä’ sekert!” ropade Måns.
”Vi ha ju börjat hundrafemti gånger!”
”Jag som en blomma ...”
men de kunde icke fortsätta för skratt.
”Ja, pipa det kan jag med, men håll te’ ... håll te’ bara... sen hjelper jag er, dä’ ä’ sekert!”
”Jag som en ulf
Får taga mig lam
Bland vargar och björnar i fremmande land.”
