Sida:Nordstjernan1847.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

18

sitt ur, det visade på tre. Då gick han bort till fönstret vid dörren och såg ut öfver kyrkvallen. Vid porten stod hans häst och morgonlurade helt trankilt och ett tunnt dimmtäcke hängde mellan träden och vårdarne. Han vände tillbaka, makade tillhopa några stolar som stodo i koret, lade sig derpå, och med ansigtet vändt mot den vackra qvinnobilden, öfver hvilken den inbrytande morgongryningen bredde en underbar, öfverjordisk fägring, insomnade han helt tryggt.

Några sockenboar hade emedlertid den tidiga morgonen samlat sig omkring baronens häst, och klockaren, som infunnit sig för att vädra kyrkan, höll just på att öfverlägga huru han skulle kunna få hittegodset in bland ”kungörelserna” under rubrik af ”tillvarataget”, då egaren plötsligt klef upp på ringmuren, lossade tygeln, kastade sig i sadeln och trafvade af långs vägen till närmaste värdshus, samt sålunda stäckte de goda danemännens förslager, men ingalunda deras förundran och gissningar.

Ankommen till värdshuset, der hans saker voro honom till mötes, gjorde baronen sig skadeslös för den obeqvämt tillbringade natten. Sof grundligt sina 6 timmar, åt en stadig middag, tog sig derofvanpå åter en tupplur, klädde om sig samt begaf sig om aftonen till målet för sin resa, det vackra Glimsta, för att helsa på sin gamla lärare, som här tillbragte sitt lif såsom ungkarl.

Ungkarl! hvem räknar icke i kretsen af anhöriga någon faderbroder, moderbroder, kusin, syssling eller brylling, som tillhör ofvanskrifna heder- och i många fall afunds-värda stånd och vilkor? En ungkarl är sin egen herre, stundom ock sin egen dräng, om det gäller, dock aldrig någon annans. Ingen har han som tvingar honom att vara hemma, när han vill vara borta, eller att gå bort, när han vill sitta hemma. Ingen som halar hans bläckhorn öfver bord, tälger barkbåtar med hans pennknifvar, rider ranka på hans promenadkäppar och gör dockor af hans näs- och halsdukar! Hans skrifbord är ordnadt efter lineal, hatten, öfvertäckt af en silkesduk, rubbar ingen utom han sjelf, likalitet som nattrocken och tofflorna. Om vintren åker han kälke vid snickarkrogen, med andra