35
verallt i den eldige skaldens drömmar; så sväfvar kärleken på hvita vingar öfver det mörka tonhafvet i Darlings själ. ... En afton satt han och utgjöt hela sin oroliga ande i toner, slutligen sjöng han med glödande känsla:
”The sea hath its pearls,
The heaven hath its stars,
But my heart, my heart,
My heart hath its love.
Great are the sea and the heaven,
Yet greater is my heart.
And fairer than pearls and stars
Flashes and beams my love.
Thou little, youthfull maiden,
Come unto my great heart;
My heart, and the sea and the heaven
Are melting away with love”[1].
(Hafvet sina perlor eger,
Himlen sina stjernor,
Men milt hjerta, men mitt hjerta, .
Men mitt hjerta har sin kärlek.
Stort är hafvet, stor är himlen,
Större dock mitt hjerta,
Mer än perlor, mer än stjernor
Strålar der min varma kärlek.
Kom då, lilla ljufva tärna,
Till mitt stora hjerta!
Ack, mitt hjerta, hafvet, himlen
Smälta samman uti kärlek!)
Han tystnade och lutade upprörd sitt hufvud mot handen. Klar och segrande stod Georginas bild i detta ögonblick för hans själ, huru hon, med fara att förtörna honom, talat sanningens språk så ärligt och så kärleksfullt. Ett ljudeligt skratt och sorlet af flera röster från närgränsande salong afbröt
- ↑ Heine, öfversättning på Engelska af Longfellow.
