36
här loppet af hans tankar. . . . Baronen steg upp frän instru- mentet och skyndade till sina rum. Här satte han sig vid sitt skrifbord och framtog den lilla ringen. Inuti stod gra- veradt: ”Med Gudh och med thig, trolofvar jag migh” . .. län- ge satt han tyst och eftertänksam .. . hans mine mörknade mer och mer; ”feg”, mumlade han föraktfullt... ”fåfäng, inbilsk . .. egoistisk!” Åter satt han tyst en läng stund. Hans ansigte antog småningom ett mildare uttryck, plötsligen framqvälide ett par stora tårar och rullade ohejdade ned på den nötta ringen och dess fromma inskrift... slutligen sköt han den på sitt finger och tryckte en varm kyss derpå, derefter lättade han pennan och skref: ”Georgina!” Ni har segrat! striden är slutad ... jag kommer nu till er med samma hjerta, efter ni fann detta godt, men med ett förändradt sinnelag, så mycket möjligt är fritt från de lyten som vanställde det... ni skall med öm hand bortplocka frost- blommorna, förjaga bitterheten . .. och återskänka mannen en del af hans förlorade ungdomstid!... Icke långt efter detta bref är jag hos er ... till dess lef väl och tänk utan miss- Charles.” nöje på Påföljande aftonen satt gamla friherrinnan Darling jemte den unga munviga Indigo-kusinen i förmaket, framför en till hälften albrunnen brasa, och samtalade om pauperism, skydds- förbund och arbetsinrättningar. Baron Charles hade slagit sig ned i soffan med en bok i hand. Den lilla blonda flickan med långa hårllätorna hade krupit upp bakom honom, och med en kam ordnade behändigt hans hår i alla möjliga och omöjliga fasoner, än helt beskedligt å la ”polka” och ”némoUrs”, än åter å la Byron och Carl den tolfte. Yid hvarje olika mode, lu- tade hon sig fram för att efterse hur det klädde. Baronen ändrade mine för hvarje gång och den lilla flickan skrattade obegripligt. De äldre damerna måste, oaktadt samtalets vigt, göra henne sällskap, ty baronen lyckades alltid att fånga upp- märksamheten och roa, utan alt han bemödade sig om någondera delen.
