80
nära, hvad skola de då göra, sedan sista salvan blifvit afskjuten? — Då, sade konungen, då, gossar! pliten i hand och muskötkolfven upp! och se’n gäller det, att gå löst på fienden! Med dessa och dylika ord tilltalade konungen sina krigare och blef öfverallt med glädje och frimodighet emottagen; och när han frågade, om de vore i ordning, svarades från hvarje tropp: ja, vi äro i Guds namn färdige, att följa, hvart vår konung oss leder.
Vid midnattstid, mellan den 3 och 4 December 1676, började svenskarna det farliga, det afgörande tåget. Det leddes vesterut till Stora Harje och derstädes öfver Lydde-ån. Främst gick högra flygeln under O. W. Fersen, derpå följde i bestämd ordning de andra tropparna. En och en half timma varade öfvergången, och först kl. 4 på morgonen stod hela svenska arméen på Lydde-åns södra strand, der tropparna af konungen uppställdes i slagtordning. Detta tåg under en stilla natt, öfver hårdt tillfrusen mark och på knappt ½ mils afstånd från fienden, kunde ej undfalla denna sednares uppmärksamhet. En större eller mindre del af danska hären ryckte ur lägret och ställde sig i slagtordning åt den sida, hvarifrån svenskarna nalkades. En mängd diken, jordvallar och stenmurar lågo också emellan begge härarna och försvårade svenskarnas anfall. Dessa beslöto då, att förbi danskarna rycka framåt till Lund och intaga den höjd, som utgör Helgonabacken, och är belägen norr om bemälte stad. Man sökte der fördelarna af en högländtare ställning, skydd af den bakom liggande staden och slutligen i värrsta fall öppet återtåg till Malmö fästning, som ännu var i svenskarnas våld. Med högra flygeln i spetsen tågade hären i denna rigtning förbi Hoby, Stångby och Walkärra kyrkor, åt Lund till. När de ungefär voro på halfva vägen började det dagas. Danskarna sågo tåget och förstodo afsigten. De ville förekomma svenskarna och sjelfva intaga den fördelagtiga höjden. Med sin venstra flygel i spetsen började derföre konung Kristian ett likadant tåg, som svenskarna. Man såg då bägge härarna kolonnvis gå bredvid hvarandra, men skilda från hvarandra på ett afstånd af kanske något öfver ¼ mil. Det var
