Sida:Nordstjernan1848.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

9

  
Sin Iwar hon lyste på skummande haf,
Dit bort, till det främmande land.
Men, när det blef vår och han hem sig begaf
Med längtande hjertat i brand,
Då ville hon vara på jorden igen,
Att lefva och dö med sin vän.

Men Allfader sade: ”En stjerna du är
Och varder. Det blifve dervid!
Strålmanteln, som du öfver skuldrorna bär,
Är din till evinnerlig tid,
Beständigt” — så lydde hans herrskareord —
Du lyse den fjällslängda Nord.

”Dock,” tillade Guden, ”när sommaren varm,
Med glödande rosor på hyn,
Ömt sluter naturen till fullmogen barm,
Då flyttar du bort ifrån skyn
Till Valhall, att der, bland Valkyriors tal
Få dväljas i skimrande sal.

Du ville ju följa din fader dit opp
Till borgen, med guldbjelkar i;
Och se’n efter dagars och månaders lopp,
En stjerna du önskade bli.
Två olika önskningar! dock, på din lott
Du bådas uppfyllelse fått.”




Nu Guden i ett moln försvann,
Men ifrån Thoras ögon rann
En tåreflod, som spred en krans
Af töcken omkring stjernans glans.