10
Hon såg hur Iwar, full af sorg,
Gick rundt kring hennes öde borg,
Att söka den försvunnas spår
I lunden och i skogens snår.
Hur, lik en vålnad, mången natt
Han vid en slocknad brasa satt,
Af saknans grymma plågor tärd,
Och lekte med sitt goda svärd.
”Min faders klinga!” — sade han —
”Du, mången oväns baneman,
Från barndomsdagar mig så kär!
Hvi ligger du och drömmer här?
Flyg ur din slida! — glöd och brinn
Af stridslust, liksom egarn din! —
Hvi är ditt goda stål så kallt,
Som jorden, i dess likgestalt?
Ty, död är jorden. När hon dog,
Hon armen om min glädje slog
Och i sin graf hon medtog den.
Ack! . . . aldrig vaknar den igen!
Men, jorden vakna skall i vår,
När solen vid dess läger står
Och kysser hennes bleka mund . . .
Då skall hon väckas ur sin blund.
Tid blir det då, du klinga god!
Att lustigt bada dig i blod.
Till dess jag drömma vill med dig
Om henne, som var allt för mig.”
Så satt den arme vintern lång
I sorg; men det blef vår en gång;
