Sida:Nordstjernan1848.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

15



Det är försent!


”One fatal remembrance, one sorrow, that throws
its black shade alike on our joys and our woes!”
Th. Moore. 


 
I känslans djup ett bittert ord
Förmår att grumla lifvets källa,
Att hvarken himmel, eller jord,
Dess klara lugn kan återställa.

Till nöjets sorl, med gäckadt hopp,
Du flyr, att ej det ordet höra:
Ur nattens dröm det spritter opp,
Som vålnad att din ro förstöra.

Hur stolt du dig en hjelte tror,
Ett bittert ord din själ förskräcker,
När det med ångerns mörka flor
Din fordom glada dag betäcker.

I trots af allt hvad skönt och stort
Du skapa må med kraft och snille
Dig krossar hvad du — göra bort,
När du din pligt ej lyda ville.
 
Om du din ungdoms rika vår
Bortslösade den morgonsköna!
Att ålderns höst och mödans år
Med mognad frukt dig aldrig löna!