Den här sidan har korrekturlästs
16
Om du en uslings bön försmått,
Och den ifrån din dörr förskjutit,
Som nöden drifvit sen till brott, —
Hvem då försonar hvad du brutit?
Om blott med skämtande förtal
Du sårat djupt ett ädelt hjerta,
Som ej mer slår! — O! hvilka qval!
När ångern eviggör din smärta!
Förgäfves längtar du, att än
Ett nytt förbund med lifvet sluta:
Hvem ej sin forntid har till vän,
Kan aldrig lugn sin framtid njuta.
Ett bittert ord, som aldrig dör;
Ur känslans djup ditt minne sårar;
Dess dom, som åskans dån, du hör,
Den blidkas ej af dina tårar.
Med ödets tysta hämnd förent,
Det ordet ingen dödlig sparar,
Och på din suck, din ånger svarar
Det hemskt och doft: ”Det är försent!”
