Sida:Nordstjernan1848.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

21


Vänskapen.

Prunka med vänner dock ej, när du skarpsynt pröfvande väljer
 dem, som till nyttiga värf bjuda sin hjelpsamma hand.
Vänskap är själarnes syskonförbund, är en helig naturdikt;
 blott ingifvelsens son, föddes, som skalden, din vän.
Mänga väl skryta med tröstande råd, när dig ödet förkrossat,
 endast ett tvillingbröst njuter din sällhet, som sin.

Barnet och Gubben.

Som mig ett lekande barn, mig en gladlynt gubbe förtjusar;
 mellan de begge mitt bröst klappar förtroligt och ömt.
Sorgfritt njuta ju begge sin framtids anade sällhet;
 barnets en Majsky knappt döljer, den gamles en dröm.

Verldskännedom.

Verlden förtjenar att skådas. Besök storlefnadens höjder,
 fly ej ett praktfullt hof, njut af dess bildning och glans.
Känn och förtroliga dig med bragdernes furstar och snillets;
 glad, som en samlare, göm allt hvad du hörde och såg.
Dock som en gästvän der, som en vandrare, lef, och din vishet,
 döf för Sirenernas sång, frukte förtrollningen ej.
Blott du ditt hjerta för flärd, och för högmod vaktar ditt sinne,
 vänder du rik och förnöjd åter till frihetens däld.

Högmod.

Ädel, men enkel, är stolthetens drägt hos den sanna förtjensten;
 högmod är hos en hvar fattigbetyg för hans vett.

Trosbekännelse.

Tron du predikar och känslornas helgd, när för båda förnuftet
 bjuder dig klara begrepp; svara då redligt och fritt:
tror du, som folketallt, hvad din barndom tvangs att begripa?” —
 Nej! men ur folktrons malm sofrar jag sanningens guld.