20
Tornuret och Solvisaren.
Stolt och förnämt, ditt förstånd som ett tornur slår, och med guldskrift,
lysande fjerran och när, ordnar det dagens bestyr:
Samvetet tyst, solvisaren likt, åt det eviga pekar;
vädja till den, om ditt ur slog, eller visade falskt.
Hundens Grafskrift.
”Tjufvarna skällde jag bort; döfstum, när en älskare framsmög;
så jag en gunstling blef både hos herrn och hos frun.” —
Hit, lycksökare! lär af en hund, högljudt att beifra
pöbelns lagbrott, tyst, när de af makten begås.
Grafven.
Fåfängt vänder ditt öga sig bort från den öppnade grafven:
tror du, att närmare der döden dig hviskar sitt kom!
Hör du det ej, hur fjerran du flyr, i den susande Vestan,
när han ur blommornas krans rycker de spädaste blad?
Jorden, så skön i sin Maj, är ju blott en blomstrande griftpark,
der du i nöjenas dans sväfvar på sjunkande lik.
Ryse din känsla då ej, mild fly te din tår; som ett eko
svare din lugnande själ vänligt på hviskarens kom!
Endast i tankarnes verld, — dit lyfte dig — lifvet är evigt;
känslornas sinnliga vår vissnar i blomningens stund.
Oskulden.
Hvad åt den krossade mod, kraft ger åt den lidande? — Oskuld!
inom sig, slaf eller kung, bäfvar för ödet en bof.
Tvillingarne.
Hoppet är sorgens förtroliga bror: af rosor och murgrön
fläta de begge sin krans, gråta och le med hvarann.
Tvillingar äro de ju; jemnåriga begge med lifvet:
troget, så länge ditt bröst suckar, det hoppas ännu.
