41
Som slagregn i natten, det strida,
slår ned öfver ängderna vida —
så oberedt störta vi fram
och, gräshoppor lika, betäcka
allt landet omkring — och förskräcka
och kufva hvar främmande stam!
Vi borgar och byar förs öra —
och allt, hvad som lif har, förgöra —
och jaga de arma som fly,
likt bölja, som flyktar för bölja;
det är: som när stormar förfölja
på Himlen en vilseförd sky.
Med Turkiska klingor så äkta,
som nånsin de funnits, vi fäkta
för ära och byte hvar dag —
Med farorna bälte vi spänna;
och Greker och Romare känna
ej tapprare fostbrödralag!
Så heta vi äro — och brinna
af åtrå att strida — och finna
i fejden vårt enda behag —
i kampen vi rusa så nära
vår ovän på lifvet — och skära
hans hufvud utaf i ett drag.
Än slutna quarréer vi bilda,
som murar, — än strida vi skiljda
med luckor emellan hvarann;
så snabbt vi en kedja formera,
och qvickt omkring fältet flankera —
och fäkta så man emot man!
