Sida:Nordstjernan1848.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

40

 
Och fram, som orkaner, vi hasta —
och allt, liksom dessa, vi kasta,
som är uti vägen, omkull, —
och hvälfva hvart hus öfverända,
der kräfstinna borgare vända
i giriga händer sitt gull.

Vi härja i parken hvar blomma;
Som hagel om våren, vi komma
förhoppningens skördar på skam;
Och icke vi skatterna skona;
den girige kan ej försona
sin snålhet med hela sitt kram!

Och mattor af silke vi rycka
i sönder med sporren och stycka
i bitar servicer och glas; —
och vaser i stengolfvet klinga —
och likasom urnorna springa
trumeauer och fönster i kras;

Till trasor vi Biblarne rifva —
och hånfullt prelaterna drifva
från kyrkor och kloster vi ut.
Allt bränna vi, plundra och mörda —
och lönen för mödan vi skörda
i qvinnornas armar till slut.

Vi fräckt framför altaret träda
och djerft vi den korsfäste häda —
ur kalken hans blod blir förspildt;
och helga Madonnan vi håna —
och grymt ur dess armar vi råna
den nyfödde Frälsarens bild.