47
Fast kejsarns kolonner än rora
sig herrligt, som skulle de göra
mot döden parademarcher blott,
och än stå, som klippor, så stilla
emot våra anlopp — och spilla
ett lif i hvartendaste skott;
Och fast våra tinningar glöda —
och tusen blessurer förblöda
och kindren bli bleka, som snö,
finns ej någon återgång mera —
vi måste vårt anfall doublera,
igenom oss slå — eller dö!
Må Jesus hvar niding fördömma,
som vill undan striden sig gömma, —
som elden och farorna skyr; —
och fader och moder förbanna
hvar feg, som i choquen vill stanna
och fången sig ger — eller flyr!
Marche framåt! fast korparne sjunga
min likpsalm — om någon, J unga!
af eder blir öfver i dag;
så hem till min fosterbygd helsa:
Att lifvet jag kunde ej frelsa;
Men äran, den räddade jag!
I himlen jag skall eder vara
till mötes i afton — och svara
för alla; — Till Allfaders thron
jag hela min linie skall föra
till mönstring — och redo der göra
för mig och min bleka sqvadron!
