93
På lappristing. Extrem i allting ständigt!
Du skulle, om du tyglat dig behändigt,
För alltid, eller aldrig, egt din thron,
Ty du på vågspel steg — och föll eländigt;
Du tar dig än en imperatorston
Som funnes maktens blixt ännu hos din person.
Du jordens segerherre och dess fånge,
Ditt namn är än Europa till en skräck
Och gjorde ej så mycket larm hos månge
Som nu, då du har sjunkit till en gäck
För den förgudning, som på hvarje fläck
Kröp för ditt öfvermod och för ditt snille
Till dess du hädisk reste dig, och fräck,
Och i förslappade monarkers gille
Tog skepelse af Gud och gjorde hvad du ville.
Dvärg eller rese — än i vapen mot
En verld, och än från allt i stånd att springa,
Än trampande på kronor med din fot,
Och än i stånd att lejd och lif betinga, —
Du kunde hela folk till lydnad bringa,
Men ej ditt egensinne; du var qvick
Att genomskåda andra, och betvinga,
Men ej dig sjelf, och såg ej der du gick
Att högmod går för fall i nästa ögonblick.
Men lyckans vexling du förstod att skyla
Med denna sinnesstyrka, som man må
Ge namn af vishet, högmod, eller kyla,
Men som ett bittert piller är ändå
För vederdelomän. De trängde på
För att få se dig svigta, men då log du,
Lugn som en solig himmel, och en blå;
Att lyckan svek sitt söndagsbarn, fördrog du,
Och stormen, som bröt in, på raka skuldror tog du.
