54
Och de fredliga kransar leka
Äfven ljufligt för gubbens sinn’.
Dock min dotter, Fionnuala,
Bästa smycket i kronan blir;
Hon, min stolthet, skall ock hugsvala
Snart den döende gamle Lir.
Men dernäst — uti kämparingen,
Conor, du är min sköld, min hand,
Ty så troget som du har ingen
Tjenat konung och fosterland.
Famna gubben, du tappre hjelte,
Till mitt värn af Allfader sänd!
Erins ädlaste starkhetsbälte
Spände gudarne kring din länd.
Chör af kämpar.
Han, den förste i vapenbragd,
Alltid buren på segerns vingar, —
Erin, hafvets gröna smaragd,
Högt af hans ära klingar.
Konungen.
Hören derför, J kämpar alla,
Innan orden på tungan dö!
Till min måg det mig lyster kalla
Förste hjelten på Erins ö:
Conor, tapprast bland frie männer,
Fruktad vida som skogens björn; —
Hvem är den, som i nord ej känner
Stridens väldige kungaörn?
Chör af kämpar.
Hell dig, Conor, hvars stolta namn
Väckt vår ö ur sin dvala!
Hell dig, blomma i Erins famn,
Ädla Fionnuala!
