Sida:Nordstjernan 1859.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

55


Konungen.

Så min sista, min högsta vilja
Nu jag eder förkunnat har.
Ve den djerfve, som vågar skilja,
Hvad jag bundit som kung och far!
Svenner, kallen Fionnuala,
Medan hornet sin vandring gör!
Hon skall sjelf för sin fader tala,
Som en konungadotter bör.


Chör af kämpar.

Hell dig, konung, hvars glada hopp
Jagar sorgen ur dunkla hågen!
Hell dig, Erin, hvars sol går opp
 Ur den glimmande vågen!




Men konungens dotter, hon sitter så huld
 I sin ensliga jungfrubur;
Hon sömmar i silke, hon sömmar i guld
 Allt under en tåreskur.

Åt Morni, den vilda skogens son,
 Hon gifvit sitt hjerta, sin tro.
Hon sjunger de stolta bragdernas dån,
 Hon sjunger om kärlekens ro.

Men den, som hon älskar, hon ej kan få:
 För ringa är bardens lott.
Och derför hon ville på bergen gå
 Och vara en vallflicka blott.

Och derför flyter tåren så het;
 Hennes hjertas glädje är all.
Men kämparne drucko, och jungfrun gret
 Och sjöng under tårars svall.