Sida:Nordstjernan 1859.djvu/84

Du hvila får, —
Nej, o nej!
Du är vår, du är vår!

Morni.

Hör, o hör de milda ljuden
Genom natten, hör, o hör!
Det är svanen, sorgebruden,
Som mitt hjertas strängar rör.
Nu går solen upp ur hafvet,
Nu blir Morni man igen,
Och det hopp, som låg begrafvet
Under snön, det lefver än.

Fionnuala.

Hör, o hör, du trötta sinne,
Mornis stämma, hör, o hör!
Det är flydda fröjders minne,
Som min tysta hvila stör.
Arma hjerta, klappa stilla!
Ingen sol skall le för dig.
Det är blott en fager villa,
Som ur vågen höjer sig.

Morni.

Kom, o kom till ljufva stranden,
Låt oss drömma natten lång!
Varma blomstersuckar, blanden
Edert doft med bardens sång!
Under björkens ljusa krona,
Som en gång din brudpell var,
Vill jag allt, ja, allt försona,
Som mot dig jag brutit har.