Sida:Nordstjernan 1859.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Fionnuala.

Glöm, o glöm förgångna tider!
Våren kom och våren gick.
Minnets bleka måne sprider
Knappt ännu en sorgsen blick.
Allt förgår, och björkens krona
Vissnar dock till slut en gång,
Men när skall på vågen tona
Trötta svanens sista sång?

Morni.
 
Länge, länge jag dig sökte, —
Ve mig, att jag så dig fann!

Fionnuala.

Om du än mig evigt sökte,
Intet, intet dock du vann.

Morni.

O, jag ville himlen bedja
Om ett slut på dina qval.

Fionnuala.

Lösa ödets dunkla kedja
Kan ej Gud uti sin sal.
Morni.

Skall ej din förtrollning brista?
Fionnuala.

Jo, en gång i tidens slut.