Sida:Nordstjernan 1859.djvu/89

Hvarje spets, som mot himlen höjes,
Korsets heliga tecken bär.
Genom rymliga fönsterbågar
Solen lågar
Som en blick ur en högre verld.
Nu får svanen ur stoftets slöja
Jublande höja
Hvita vingen till himmelsfärd.

Dock, än har icke templets klocka
Kring nejden sjungit Herrans frid,
Ty mörka moln ännu sig skocka
Kring Erins sol i stormig tid.
An blänka hjelmar, glimma lansar,
Och stridens vilda låga dansar
Från hvarje bergtopp, hemsk och röd,
Och bådar blod och död.

Nu ligger helgdagsfrid kring nejden;
Naturen fy lies sjelf af den.
Nu hvila svärden, slumrar fejden,
Men glimmar under askan än.
Vid Moyle församlad är en skara,
Den tycks som sanden tallös vara:
Man fira skall Guds- dag med sång
Och bön den första gång.

Men många bistra blickar glöda
Från hednagudars kämpar der.
Ännu en gång skall Erin blöda,
Förr’n ljusets blomma frukter bär.
Och mången hotfull stämma ljuder,
När fridens härold tystnad bjuder
Med korsets bild uti sin hand
Bland kämparne på strand.