Sida:Nordstjernan 1859.djvu/90

Så lugn, så mild och så allvarlig
Ur tempelporten träder han.
För honom syns ej lansen farlig,
Och svärdets egg han trotsa kan.
Ej täcks hans bröst af jern och kyller,
Men himlens starkhet honom fyller.
Med blicken lyft mot himmel blå
Han börjar tala så:

Presten.

Guds frid, J vänner alla
Ifrån Avocas dal!
Må stridens lansar falla
Med jordens lumpna qval!
I edra hhjertan glöder
Guds kärleks milda lag:
Vi mötas må som bröder,
Ty nu är Herrans dag.

Skall hafvets Erin dränkas
I sina söners blod?
Skall som ett rof hon skänkas
Åt Saxers öfvermod?
Skall hatet eder skilja
Och släcka himlens nåd?
Bort det! en arm, en vilja,
En själ i råd och dåd!

Må mörkrets gudar stiga
I sina grafvar ner!
Åt ljus och tro vi viga
Ett rum, der solen ler.
En blodig törnekrona
Vårt rikes konung bär,
Förlåta och försona
Hans enda vapen är.