Sida:Nordstjernan 1859.djvu/93

Hon ljöd som en röst ifrån himlens Gud
Genom bullret af vapen och horn.

Då hörde svanen på flodens våg
Dess väldiga högtidssång,
Der stilla i strandens vass hon låg
Och drömde om ödets tvång.

Nu glänste ögat af saligt hopp,
Hon skakade vingen med fröjd
Och lyfte sig sakta ur floden opp
Och sjöng öfver dal och höjd:

Fionnuala.

Himmelska toners tröst,
Klingen för mig, o klingen!
Upp ur mitt qvalda bröst
Lyfter min ande vingen.
Bryt dina band, min själ!
Slut är din långa dvala.
Hviska ett tyst farväl,
Arma Fionnuala!

Skinande vinge, spänn
Kraften den sista gången!
Bär genom rymden än
Ljufligt den lösta fången!
Klappande hjerta, brist!
Himmelens tungor tala.
Straffet är slut förvisst,
Frälsad Fionnuala.

Sorla, du mörka flod!
Må dina stränder dofta!
Tårar af hjerteblod
Gret i din famn jag ofta.