Sida:Nordstjernan 1859.djvu/94

Snart skall jag slumra sött,
Döden min själ hugsvala.
Nu är vid lifvet trött
Arma Fionnuala.

Dansa i nattens sus
Muntert, du lätta skara!
Snart till Gud Faders hus
Skall jag försonad fara.
Vill du mig följa, säg, —
Hän öfver dödens smala,
Skuggiga skiljoväg
Följa Fionnuala?

Susa, du ljumma fläkt,
Stråla, du dagens stjerna!
Prunken i blomsterdrägt,
Vänliga ängar, gerna!
Grönska, du fagra höjd,
Q, vittra du luftens svala!
Eviga lifvets fröjd
Vinkar Fionnuala.

Och svanen sakta i luften sam
Under tonernas jublande färd;
Då störtade mången kämpe fram
Med sköld och med blixtrande svärd.

Och sången gick öfver skummig flod,
Den gick öfver grönklädd lund;
Då strömmade mången kämpes blod
Deruppe vid templets grund.

Men plötsligt stannar den lyftade arm
Med svärdet höjdt emot skyn,
Och blodet stelnar i kämpens barm:
Han ser en förunderlig syn.