14
| Isl. En þat es vitanda at allt ma andlega merkiasc oc fyllasc i oss. þat es til kirkio bunings eþa þionosto þarf at haua. ef ver liuom sva hreinlega at vér sem verþer at callasc goþs mustere. | No. En þat er vitanda, at allt ma andlega merkiasc oc fyllasc i os, þat er til kirkiu bunings eda til þionasto þarf at hafa, ef vér lifum sva ræinlega, at vér sem verðir at kallasc guðs mysteri. | |
| Öfvers. Och det må man veta, att allt, som till kyrkans utstyrsel eller gudstjänsten tarfvas, kan hos oss i andlig måtto återfinnas och efterliknas, om vi lefva så rent, att vi äro värda att kallas Guds tempel. | ||
Frånsedt det i allmänhet ålderdomligare språkbruket, märka vi i den isländska texten redan här tvenne af isländskans äldsta och viktigaste afvikelser från norskan: den fullständigare vokalharmonien (þionosto: þionasto; jfr ock t. ex. fornisl. kǫlloþom: fornno. kallaðum vi kallade) och bevarandet af begynnande h före r (hreinlega: ræinlega), l och n. Andra olikheter, som dels något senare, dels redan vid samma tid visa sig, äro fornisl. förlängning af a, o, u före lf, lg, lk, lm, lp (t. ex. fornisl. hálfr: fornno. och äldst fornisl. halfr half), ännu senare äfven af a före ng, nk; fornisl. ǽ och ey för äldre ǿ och øy, t. ex. fornisl. dǽma, heyra: fornnorska och äldst fornisl. dǿma döma, høyra höra; fornisl. 2 pl. af verbet på -ð (-þ) eller -t, men fornno. sedan omkr. 1300 ofta på -r t. ex. fornisl. takeþ, -t: fornno. takir tagen. Detta till karakteristik af språket under första tiden af fornisländskans »klassiska» period (ungefär 1190—1350). Vid midten af 1200-talet får nämligen skriftspråket ett väsentligen annat utseende, kanske till stor del i följd af Snorre Sturlosons inflytelserika författarskap. I obetonade stafvelser uppträder nu i för äldre e, och u (till att börja med blott i sluten stafvelse) för o; passivet ändas på z i. st. f. på sk; de nyss såsom »något senare» angifna afvikelserna från norskan äro nu fullt genomförda, m. m.
