13
skrift från början af 1300-talet, är af Snorres brorson Ólafr huitaskáld († 1259) och baserar sig med säkerhet delvis på ett nu förloradt arbete af Islands förste grammatiker, den förträfflige þoroddr rúnameistare (vid början af 1100-talet), dels och hufvudsakligen på de latinska grammatikerna Priscianus och Donatus.[1]
De äldsta isländska språkformerna hafva vi emellertid icke bevarade uti de ofvannämnda äldsta handskrifterna från slutet af 1100-talet, hvilka återgifva sin tids språk, utan i yngre sådana från 1200-talet, som meddela dikter af Islands äldsta skalder alltifrån den ryktbare Egell Skallagrímsson (omkr. 950) och de till namnet obekanta författarna af de s. k. Eddadikterna (900—1100). Här har, trots den sena nedskrifningstiden (1200-talet), den metriska formen räddat mycket af det ålderdomliga i språket. Dock skiljer sig detta, såsom ofvan påpekats, under 900- och 1000-talen ytterst litet från norskan. Annorlunda är förhållandet redan på 1100-talet. Vi hitsätta en bit ur den ofvannämnda äldsta isländska handskriften från slutet af 1100-talet och ett till innehållet alldeles motsvarande ur en obetydligt yngre norsk (se nedan s. 20):
- ↑ De förnämsta fornisländska handskriftssamlingarna äro:
1. den Arnamagnæanska i Köpenhamn, grundad af Arni Magnússon († 1730); 2. Kongl. bibliotekets i Köpenhamn, grundad af Th. Torfæus († 1719) och Brynjólfr Sveinsson († 1674); 3. den Delagardieska i Uppsala, grundad 1661 af Magnus Gabriel de la Gardie; 4. den Stockholmska, grundad af Jón Rugman (1662) och Jón Eggertson (1682).
