26
M. Hægstad (»Gamalt trøndermaal» 1899, »Maalet i dei gamle norske kongebrev» 1902), E. Hertzberg (»Glossarium» till »Norges gamle love» 1895) och O. Rygh (f 1899; »Norske gaardnavne» 1897 ff., »Gamle personnavne» 1901, m. m.).
III. SVENSKAN kallas före reformationen (1527)
1. FORNSVENSKA. Dennas språkområde omfattade först och främst Sverge utom dess nordligaste del, där lapska (och finska?) talades, och dess sydligaste (Skåne, Halland och Blekinge, hvarom se s. 40) samt vissa delar af västra Sverge (hvarom se s. 20); vidare stora kustområden i Finland, Estland och Livland med dithörande öar; ändtligen talades svenska, såsom redan (s. 4) nämndt är, under en längre tid å vissa orter i Ryssland. Den äldsta, men också minst gifvande källan för vår kännedom om fornsvenskan utgöres af de lånord, nästan uteslutande personnamn (nära 100), hvilka vid ryska rikets grundläggning af svenskar år 862 inkommo i ryskan, och af hvilka de flesta, delvis omstöpta i följd af ryska ljudlagar, träffas i två ryska urkunder af 911 och 944. Sådana äro t. ex. Igor (fsv. Ingwar), Rurik (Rǿriker), Oleg (Hiælge, biform till Helge), Olga (Hiælga, Helga). Af ungefär lika gammalt datum, men en oändligt mera gifvande källa, äro de till ett antal af nära 2,000 uppgående runinskrifter, som, ristade på sten (sällan trä, metall eller andra ämnen), förekomma spridda öfver nästan hela Sverge, men ojämförligt talrikast (inemot hälften af hela antalet) i landskapet Uppland och därnäst i Södermanland (inemot 300 inskrifter), Östergötland och på Gottland (hvartdera landskapet med öfver 200 inskrifter). Till innehållet äro de oftast graf- eller minnesskrifter öfver aflidna anförvanter, sällan allmänna
