kungörelser. Formen är i omkr. 160 inskrifter, alla från tiden 850—1200, metrisk, åtminstone delvis. De flesta äro anonyma, såtillvida att man icke känner ristarens namn, men väl i regeln den, som föranstaltat inskriften. Bland de omkring 70 namngifna ristarna äro de tre produktivaste: Ubiʀ, Bali och Asmundr Karasun, som alla hade sin verkningskrets förnämligast i Uppland, och af hvilka den förstnämnde nämnes på öfver 30, de båda senare hvardera på ungefär 20 runstenar. Dessa inskrifter äro af högst olika ålder, tillhörande fornsvenskans alla århundraden, men de allra flesta torde förskrifva sig från 1000- och 1100-talen. Från heden tid äro jämförelsevis få; likaså från medeltidens båda sista sekler. De äldsta af alla (från omkr. 850—900) torde vara de från Sparlösa i Västergötland, Ingelstad i Östergötland och Gursten i norra Småland. Från omkr. 900 är sannolikt runstenen vid Rök i Östergötland, hvars inskrift öfverträffar alla andra både genom sin längd (öfver 150 ord och 750 runor) och sitt i språkligt och kulturhistoriskt afseende lika viktiga innehåll, utgörande ett fragment, delvis i poetisk form, af en fornsvensk hjältesaga. Från omkr. 1050 hafva vi dels Asmundr Karasuns ristningar, dels de s. k. Ingvar-stenarna, till antalet ungefär 20, resta de flesta uti Södermanland öfver dem, som fallit på ett stort härnadståg till östra Europa under anförande af en viss Ingvar, dels ock de inskrifter, som ristats af Bali. Något senare äro de af Ubiʀ ristade inskrifterna, och ungefär samtidiga med dessa eller från början af 1100-talet äro såväl den viktiga inskriften å dörringen från Forsa kyrka i Hälsingland, innehållande den äldsta bevarade uppteckningen af ett skandina viskt lagstad-
